bildanalys

Jag har fastnat för den dansk-isländske konstnären Olafur Eliassons verk Riverbed som just nu (2014.08.20-2015.01.04) visas på Louisiana konstmuseum. Verket är platsspecifikt och upptar hela den södra vingen. Riverbed består av 180 ton lavasten och grus från Island samt vatten och det är ett femtiotal medarbetare till Eliasson har uppfört verket.

Mitt första intryck är att verket är sublimt, vackert och lite otäckt. Jag får en meditativ känsla av naturen som har byggts upp. Jag tycker att den är lugn och vilsam och jag gillar mötet mellan natur och kultur. Det känns ursprungligt, nästan som en ny värld som börjar ta form. Samtidigt kan jag få känslan av att jag befinner mig i en dröm, kanske en mardröm, där jag är ute men ändå inne. Kan man komma in i alla rum? Går det att ta sig ut? Finns det någon annan här? Den karga naturen tillsammans med de kala vita, nästan institutionslika, väggarna gör också att jag frågar mig om jag befinner mig på ett ställe där någonting har hänt, en naturkatastrof, efter ett havererat kärnkraftverk eller kanske miljöförstöring.

Jag har valt att analysera verket för att det fascinerar mig. Det är storslaget, och bjuder samtidigt in till så många frågor. Vad vill Olafur Eliasson med sitt verk? Hur finansierar man ett sådant här verk? Vad upplever jag när jag ser bilder av verket? Vilka förväntningar får jag inför ett eventuellt möte med verket på Louisiana?

Det piktorala rummet består av flera utställningsrum med kala vita väggar och olika breda öppningar mellan rummen. I taket är det ett, genom fiberduk filtrerat, dagsljusinsläpp. Fiberduken är uppspänd över ett diskret rutmönster. Golvet har ersatts av jord, grus och stenar i skiftande nivåer. En heltäckande mark i brun-grå toner, med stenar i varierande storlek i varmare grå- och ockratoner genombryts av en bäckfåra som stilla flyter fram i det sluttande landskapet genom de olika rummen. I vattnet reflekteras himlen från ljusinsläppet. Vissa öppningar till andra rum ser låga ut, eftersom markhöjden är högre här än till andra öppningar. Det är svårt att avgöra hur långt verket sträcker sig, för så långt man kan se breder stenlandskapet ut sig. 

Om jag sedan börjar med att titta lite på det referentiella rummet utifrån tanken kring vad som har försiggått Riverbed. En tanke om att låta natur och kultur mötas föddes av Olafur Eliasson, som sedan har låtit bland annat ingenjörer, ekonomer och arbetare verkställa hans idé om att frakta vulkanjord från hans föräldrars hemvist Island och bygga upp natur i en av  Louisianas vingar. Att konstnären kommer med en idé som han sedan har assistenter eller medarbetare som verkställer, är ett arbetssätt som knyter an till de gamla konsttraditionerna i Florens och det är inte många samtidskonstnärer som har möjlighet att arbeta på detta sätt. Den första tanken som dyker upp är hur man finansierar ett femtiotal medarbetare, frakt av 180 ton lavastenar och grus från Island, samt för- och efterarbete av utställningsrummen. Det är ett omfattande konstverk vi har att göra med. Om Eliasson har någon miljötanke med sitt verk kan det kännas paradoxalt att transportera så mycket jord så långt. Men det kanske inte är miljön ur ett klimatperspektiv som är hans syfte, utan den retoriska idén kanske är att kasta om den rumsliga upplevelsen på museet. Att se på sig själv och sin egen upplevelse i krocken som uppstår mellan natur och kultur.

Funktionsarten är troligtvis primärt gjord i ett konstnärligt syfte. På ett sätt tycker jag att det platsspecifika verket, en installation, är ett relationellt verk. Det måste ju vara så att verket ständigt förändras beroende på vart i rummen man själv befinner sig. Men också beroende på andra besökare, hur många de är, var de befinner sig och vad de gör. När man ser det på ett foto (som jag har gjort) ter det sig på ett sätt, men förmodligen är det annorlunda att vara där själv. Jag undrar också hur det låter när man befinner sig i verket. Ljudet av en bäck, sten som krasar under fötterna, men också ljudet av andra besökares fötter mot gruset och deras prat. Ett sorl som kanske tar över bäckens porlande ljud. Naturljud som finns inomhus kanske låter annorlunda än de gör utomhus, de kanske förstärks av rummets akustik. Det referentiella rummet utgörs också av natur, men utanför väggarna. Är det då en mer naturlig natur än den som människan skapat här inne eller är den också skapad av människan. Troligtvis är den skapad av trädgårdsarkitekter och sannolikt kan naturen i det här fallet inne upplevas som mer ursprunglig än den utanför. Doftar det likadant med natur när man tar in den inomhus? När jag tittar på bilderna av verket tänker jag att det doftar jord och fukt. Det ser också ut som om temperaturen är lite sval, måhända på grund av färgerna i installationen och inramningen med de vita väggarna.

Louisiana är en konstinstitution som är känd för sina mötesplatser mellan ute och inne. Oavsett var man befinner sig på museet har man nära till en dörr som leder ut eller in. De gångar som förbinder de olika delarna består till stor del av fönster ut mot naturen. Också i naturen är konsten närvarande och naturen utgör en slags fond för kulturen. Det råder alltid ett fint samspel mellan natur och kultur på Louisiana och med Riverbed tycker jag att samspelet har tagits till en högre nivå.

Jag valde att huvudsakligen arbeta utifrån Sonessons metod, eftersom jag inte varit bekant med den sedan tidigare och ville prova på en annan angreppsvinkel och terminologi än den jag brukar låta mina elever arbeta utifrån, att göra en denotation och en konnotation. Jag tycker att det har varit intressant att börja intuitivt för att sedan fördjupa mig i det referentiella rummet. Jag hade kunnat arbeta vidare med relationen till annan text, men nöjde mig med det jag fick plats med på de tilldelade sidorna. Eftersom jag med mina elever i huvudsak arbetar med samtida konstarter och medier så har jag tyckt att det är bra att arbeta utifrån en denotation och en konnotation, men jag ska absolut prova med att de istället för en konnotation får skriva en löpande text om det referentiella rummet. Jag har fortfarande en hel del begrepp kvar att befästa, men utifrån ett elevperspektiv känner jag att den här typen av analysmodell fungerar mycket bra och är tillräcklig. Jag tyckte att det var väldigt intressant att läsa bildanalysen av Sisleys modebilder ur ett feministiskt perspektiv och jag kommer använda mig av den i min undervisning i Konstarterna och samhället.